Styrka från ovan.
Jag tror på människans viljestyrka, tjurigheten och ihärdigheten. Framför allt när man har ett mål. Men jag är också en "true beliver" av att vi får extra styrka när vi behöver det. Hur skulle vi annars orka ibland när livet slänger oss in i en torktumlare och inga mål finns? Sen vad vi tror den styrkan kommer ifrån är ju individuellt. I stort och i smått. Jag är själv inte religiös i den aspekten att jag ber just direkt till Gud...men det finns tillfällen då jag gjort det också. Här ett minne som jag skrev ner för många många år sedan.
1987
Hemma.
Jag går in genom groventrén, som alltid. Den lilla tvättstugan. Skorna på rad, välstädat. Som alltid.
Dörren till köket står öppen.
Tystnaden är obeskrivlig. Jag är hemma....ensam.
Det doftar...hem. Är detta verkligen verkligt?
Jag öppnar kylen...frysen...
Jag går genom köket till hallen och står nedanför trappen upp till vinda.
Där uppe finns stora tv-rummet och mitt gamla rum...deras sovrum.
Sätter sakta upp min fot på första trappsteget....andra.....18.....
Vänder mig mot höger och står i dörröppningen. Hör min egen puls i huvudet.
Ingen är där.
Sängkläderna och bäddmadrasserna är borta.
Blodet är borttorkat.
Jag kliver in. Ser alla mammas Harlequin böcker uppradade på hyllan ovanför byrån.
Ler.
Jag sätter mig på sängkanten. Lägger mig tvärsöver sängen och kryper ihop i fosterställning.
Oh gode Gud...som haver barnen kär...se till mig som liten är...
Jag går ner igen.
Sätter mig i finsoffan i finrummet vid fin bordet...vinröd hörnsoffa i plysch, nästan oanvänd.
Bortsett från tillfällen då obekväma osanna "fina" familjefoton togs.
Tiden står stilla.
Jag plockar upp cigaretterna ur fickan och tänder en.
Lyfter upp fötterna på bordet.
Jag röker...hemma...inne...
Det händer ingenting...
Oh gode Gud....vad ska jag göra?
